Just idag känner jag för att skriva något galet poetiskt, haha, men det är inte riktigt min grej så jag tror att vi skippar det! Antar att det är det underbara vårvädret som sätter in och jag känner mig helt euforisk, ser verkligen fram emot den närmsta tiden, och det närmsta året trots att jag är lite smått nervös över vart jag hamnar. Inte alls likt mig att vara rädd över att lämna min hemort, men nu när det närmar sig på riktigt känns det helt sjukt att jag om ett par månader kanske inte kommer ha min familj, mina vänner, skolan och jobb så nära. Men ändå är det ju precis det jag alltid velat, ta mig härifrån och klara mig på egen hand, utvecklas och ta del av de möjligheterna jag faktiskt har och får. Jag har ofta svårt för människor som är för trygga och jag själv är rädd för att bli för trygg. Att fastna. Vi har hela livet på oss och nu är tiden att göra de vi vill just nu, göra "misstag" och lära sig av dem, prova så mycket som möjligt för att sedan inse att det inte passar en, lära känna och hitta sig själv.